Nu runt studenten har jag verkligen tänkt en massa på dig, jag önskar du hade varit med.
Sen, att samma sak händer i ens närhet gör det så jävla mycket svårare, jag får skuldkänslor för jag vet exakt hur dom känner. Såklart så känner alla olika och hanterar sina känslor på olika sätt. Mest av allt får jag skuldkänslor när jag hör att andra sörjer mer än jag gjorde och gör. Jag förstår inte hur jag kan vara så jävla känslokall, stänga av känslor och ha det så. Jag skulle så gärna vilja prata om det, men jag är inte den som pratar. Jag hatar mig själv för att jag inte ens nu, när jag bara tänker på dig tusen gånger om dagen kan få fram en endaste tår. Du betyder så mycket för mig, mer än allt annat. Sen försvinner du, och jag lever vidare?

Jag önskar du hade fått se mig växa till en starkare och mognare person. Se hur mycket jag älskar och bryr mig om våran familj, höra mina framtidsplaner, se att jag väljer den väg i livet som jag anser vara rätt. Jag önskar så mycket, men mest av allt önskar jag att du var här. Att imorgon när jag vaknar sitter du vid matbordet och läser tidningen, dricker ditt kaffe med en skvätt mjölk i och äter din macka med ost och gurka. Så som det ska vara, så som det borde vara.

Jag kan inte och vill inte förstå. Och jag "missade" morsdag, jag prioriterade andra saker för att slippa tänka, slippa se stenen med ditt namn inristat på.

Men samtidigt har jag så många minnen att vara glad över. Det jag är mest glad över är att veta att du var så stolt över mig så du grät, när jag slutade nian och fick kamratstipendie. Det är så mycket du missar, men även så mycket som jag missar. Jag hoppas du ser mig som den jag är och inte de misstagen jag gör hela tiden.

Jag hoppas du är stolt över mig mamma, även om jag inte alltid är den perfekta dottern!