usch, jag har tappat mitt humör. Jag tror jag behöver min Martina, jag behöver någon jag vet alltid finns där, men samtidigt hinner man med egna saker. 
jag är en sån som behöver prata av mig, och jag har bara en att prata av mig med, eller ja bara en. men det är inte samma sak, han fattar ju inte vad jag pratar om. Kopparberg ni vet, här är allt crazy, vi hälsar inte ens på varandra i kopparberg. Men egentligen har jag inget att prata om, och jag tror det är de som skrämmer mig. mitt liv stannade för några veckor sen och har stått rätt stilla sen dess. Men jag har valt det helt själv och man måste fan vänja sig.
Och tråkigt är också att min frisör fick feber idag så ingen klippning heller, och mer tråkigt är att ingen vill gå på promenad med mig.

jaja, jag längtar super mycket tills om en vecka när jag träffar martina pluttensnutten.

saknar faktiskt några från skolan också, men de är få och ni vet vilka ni är (: