Hela dagen har en sak gnagt i mitt bakhuvud, och de är mammas födelsedag. Jag har, sedan jag varit liten blandat ihop datumen, är de den 30 eller 31? Idag har den frågan varit i mitt huvud hela tiden, har jag glömt mammas födelsedag? Eller är den imorgon?
Jag är i stort sätt aldrig vid graven, fråga mig inte varför. Jag är för feg, jag har ju knappt börja sörja, knappt börjat att förstå. De enda jag vet är att något saknas i mitt liv, varje dag varje minut, varje andetag.
Jag känner mig som en dålig människa för att jag inte sörjer, för att jag inte hälsar på graven. Imorgon tänker jag skita i allt som har med socialt liv att göra och ligga hemma! Vill inte ut, orkar inte. Fan att man måste jobba.

En vän till mig förlorade sin mamma förra veckan, och då känner jag ångest. För jag vet vad han går igenom och ingen vill gå igenom det. Jag håller på och kommer föralltid att känna sorg saknad och ångest m.m Vad kunde jag gjort för att hindra det? Hur hindrar man cancer? Varför tog man inte vara på tiden? .
Han skrev till mig häromdagen "Nu vet jag hur det kändes när din mamma gick bort Linn" ( och något mer, minns inte vad) Usch, vill inte att någon annan ska behöva gå igenom samma sak, men vill han, så småning om prata om det. Om vi ses på en fest eller vad som helst så finns jag där för att prata. Det kan vara riktigt skönt att få prata av sig med någon som förstår och har varit med om samma sak. Det är konstigt hur sorgen kan vara så lika.

Som drömmar jag har om mamma, när man inte kan komma nära. Det känns som man blir bortstött av sin egna mamma - det finns inget värre. Pratade med en tjej som också förlorade sin mamma i cancer, och hon har haft likadana drömmar.

Jag hatar att se när folk behandlar sina morser illa, man vet aldrig när dom försvinner.