Känns som att allt bara springer förbi. Jag har varit i örebro sen i söndags men längtar hem mer än jag gjorde någongång under min gymnasieperiod, hur kommer det sig? Är det just för att allt är så nytt. Jag tror nästan det.
Bara att stå ut, visst det kommer vara hur mycket som helst nu fram till januari. Men tänk va skönt när jag får göra de jag vill resten av livet?

Esch då, dags att sluta fega.
Dags att börja ta för mig!