Tre år. Tre år som gått så sjukt snabbt. Tiden flyter förbi, försvinner.
Men tankarna finns kvar, så även den stora saknaden.
Och den ständiga frågan, varför?
Frågan kommer aldrig blir besvarad.
Tre år, som känns som en evighet.
Men minnet från sjukhuset är starkt, minnet från telefonsamtalet.
Ansiktena, ljuden, allt som blev sagt där i rummet mitt i natten.
Jag minns exakt vart jag satt när pappa ringde, förstod på en gång
vad som hade hänt...

Känns skönt att tänka på det, men jag vill dela mina minnen.
Med min syster och min bror, min familj, mitt allt!

Jag har min Pappa, min underbara bästaste Pappa!