Usch, kan fortfarande inte förstå. Tänker på hans familj och vänner, blir illamående av att tänka på hur dom har det, vill inte att någon ska behöva gå igenom sånt här. Dom flesta av mina tankar varje dag brukar gå till mamma. Hon finns alltid där, har gjort det sen dagen hon försvann. Men den här veckan har jag tänkt på Alexander, hans familj och alla hans vänner. Känns så jävla orättvist. Ett helt jävla liv framför sig, bara veckor kvar till studenten. Jag får dela våra minnen ensam nu.



Men livet för oss andra fortsätter, tyvärr utan dig, imorgon är det fredag. Då får jag träffa Jakob och det är helg. Ska även träffa Johanna i helgen.